När jag var barn var orange min bästa färg.
På skolavslutningen i tredjeklass bar jag en orange dräkt, dräkt som i kjol och kavaj, en kråsad blus och våfflat hår.
Fast mitt hår var inte på riktigt våfflat, inte med tång som de andras. Min mamma envisades med att fläta mitt eftersom det gick lika så bra.
Jag bröt ena armen några veckor innan avslutningen så vi fick trycka igenom gipset i ärmen på den orangea dräkten.
Jag var en knubbig unge som sjöng den blomstertid nu kommer lite för högt och lite falskt, med ojämnt våfflat hår och en blomsterkrans av papper.
Hon bor i mig än, den där ungen.
Det är hon som idag suktar efter lårhöga stövlar i orange mocka.
